"Nyliberalism": ett nonsens-begrepp

Från tredje väg till maktpolitiskt slagträ

Begreppet “nyliberalism” slängs omkring med ökande vårdslöshet. Fram till finanskrisen 2007–2008 var det främst olika vänsterintellektuella som Noam Chomsky och Naomi Klein som tog begreppet i mun, men under 2010-talet har detta förändrats. Numera hittas diverse tirader mot nyliberalismen i breda fåran bland den konventionella medians kolumnister, författare och redaktörer. Symptomatiskt är att ekonomen Sixten Korkman - som då knappast är någon marxist - förra året i Helsingin Sanomat skrev två kolumner om nämnda ism och den olycka den dragit över västvärlden:

¹

Under 1980-talet spreds den så kallade nyliberala revolutionen.

Grundorsakerna till populismens uppgång ligger i ojämlikheten som skapades av nyliberalismens baksmälla. Detta kan motverkas med hjälp av välfärdsstaten.

Marknadsfundamentalismen skapade stor ojämlikhet, och bäddade för populismen.

Nyliberalismens profeter Fredrich Hayek och Milton Friedman spred sitt budskap om att en låg beskattning är en förutsättning för frihet.

Hufvudstadsbladets ledarskribent som knappast heller han förespråkar en socialistisk ekonomi, skrev 2020:

I många år har organisationer som IMF och OECD, som tidigare slogs för nyliberalism, bytt fot och medgett att minskade samhälleliga klyftor främjar tillväxten…Laissez faire-kapitalismens moraliska alibi vacklar.

Går man in på filosofia.fi får man följande definition för “nyliberalism”:

Nyliberalismen kan uppfattas betona speciellt ekonomisk frihet och en tillit till marknadens förmåga att styra sig själv.

Vart man än vänder sig verkar nyliberalismen stå för något slag av marknadsfundamentalism eller laissez-faire-anda som uppfattas som skadlig eller misslyckad:

Det är det liberala samhällets plikt att se till att dess marknader är effektiva och ärliga. Under laissez-faire-villfarelsen antog man att goda marknader på något sätt skulle organisera sig själva…detta är inte sant. Det finns ingenting…som tvingar samhället att förhålla sig likgiltigt till den mänskliga kostnaden.

En annan kritiker talar om “den pluralistiska rovekonomins kaos” och “den ekonomiska liberalismens misslyckande” samt förespråkar därför “en stark stat, en stat ovan ekonomin, över intressegrupperna där den hör hemma”.

Av de två sista citaten tillhör det förra den amerikanska journalisten och författaren Walter Lippman som i slutet av 1930-talet talade för en “rekonstruktion” av liberalismen. Lippman fick låna sitt namn åt det internationella möte som på tröskeln till andra världskriget ordnades i syfte att staka ut en ny liberalism. De senare citaten tillhör den tyska ekonomen Alexander Rüstow som också deltog i mötet, och som 1938 myntade begreppet “nyliberalism”. Rüstow och Lippmann kom att bli nyliberalismens främsta teoretiker.

Begreppet “nyliberalism” och dess tyska ursprung

Hur kan det komma sig att nyliberalismens fadersfigurer tycks opponera sig mot den otyglade ekonomin på samma sätt som de kritiker som idag riktar sig mot nyliberalismen?

Låtom oss begrunda begreppets ursprung. Skiftet mot en “ny liberalism” skapades som en reaktion mot att liberalismen under första världskriget slutligen dukade under och gav efter för diverse kollektivistiska och planeringsinriktade system. Alexander Rüstow var en av dem som opponerade sig mot de nya teorierna och statsformerna, och formulerade sina idéer som en lösning på de problem som hade uppstått i den tyska ekonomin och samhällsstrukturen.

Under 1800-talet hade Tysklands ekonomi liberaliserats, och Bürgerliches Gesetzbuch – den tyska civilrätten – som trädde i kraft år 1900 förankrade det tyska rikets ekonomi i liberala principer. Även domstolsväsendet Reichsgericht upprätthöll en ordning väsentligen grundad på 1800-talets liberala principer. Trots detta gick landet under 1800-talets slut in för en mera organiserad ekonomi karakteriserad av protektionism, kartellbildning, reglering, socialpolitik och korporatism. Alliansen mellan stat och marknad gjorde att landet snabbt industrialiserades samtidigt som den politisk-ekonomiska utvecklingen kunde skuffas i önskvärd riktning. Den organiserade kapitalismen intensifierades under första världskriget och Weimarrepubliken, och med börskraschen och den ekonomiska katastrofen under 1930-talet kom kapitalismen och liberalismen av många att betraktas som slutkörda och misslyckade. Både i Tyskland och de andra stormakterna.

Det var i detta klimat som Rüstow klev in på scen. Han avfärdade centralplaneringen och den ofrihet socialismen de facto skapat i Ryssland. Samtidigt stödde han den socialistiska idén om att reducera sociala och ekonomiska orättvisor. År 1932 blev Rüstow inbjuden till Verein für Socialpolitik i Dresden där han höll ett mycket uppmärksammat tal under rubriken Freie Wirtschaft, starker Staat (Fri ekonomi, stark stat). Rüstow ansåg att statlig inblandning i ekonomin orsakat den ekonomiska krisen, och talade emot statlig intervention i marknaden samt mot karteller, stöd och protektionism. Istället ville han se en stark stat införa ett bindande regelsystem som skulle reglerade det ekonomiska beteendet.

Rüstow opponerade sig därmed mot den monopoliserade ekonomi Tyskland blivit, och härledde orsakerna till marknaders tendens att degenerera om de lämnades åt sitt öde. Rüstow höll med Marx och socialisterna om att ”överdriven kapitalism följaktligen leder till kollektivism”, och talade för en ”tredje väg” mellan å ena sidan den liberala laissez-faire kapitalismen som ledde till förfall och kollektivism, och å andra sidan socialismen och kommunismen som var ekonomiskt katastrofala och inte gick ihop med demokrati och frihet.

Den blandekonomi Rüstow talade för var i praktiken en slags dämpad socialdemokrati. Han efterlyste en Marktpolizei som skulle upprätthålla konkurrensen på marknaden, samt talade han för progressiv beskattning av företag enligt storlek samt nationalisering av allmännyttiga tjänster, järnvägar och naturliga monopol. I Rüstows vision ingick också obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, hög arvsskatt, omfördelning av resurser och skattefinansierad utbildning. Rüstow kontrasterade nyliberalismen med den tidigare liberalismen genom att peka på hur nyliberalismen ”inte reducerade allting till en ekonomisk fråga”. Ironiskt nog kom Rüstow här att förutse Chomskys kritik av nyliberalismen då han vidhöll att ”ekonomin existerar för människor” (och inte det motsatta).

---

Försök att arbeta fram en ny liberalism gjordes även på annat håll, inte minst av ovan nämnda Walter Lippmann. I tidens anti-liberala klimat kom således en rad liberala intellektuella att år 1938 samlas i Paris för att diskutera Lippmanns idéer så som han lagt fram dem i sitt numera klassiska verk The Good Society. Lippmann kritiserade likväl kollektivismen, socialismen i dess nationella och internationella versioner, fascismen samt Roosevelts New Deal. I mötet deltog utöver Rüstow och Lippmann även ekonomer som Wilhelm Röpke, Friedrich von Hayek, Ludwig von Mises med flera.

Lippmanns ”goda samhälle” liknade i mycket Rüstows vision och bägge var av åsikten att både den tidigare liberalismen och den växande socialismen var skadliga. Trots större skepsis från Hayek och Mises kom de samlade att godta ”nyliberalism” som samlingsnamn för sina teoribildningar, efter att andra förslag som ”liberalism från vänstern”, ”positiv liberalism” och ”social liberalism” förkastats. Detta Colloque Walter Lippmann kunde betraktas som nyliberalismens “konstituerande möte”, och ledde till grundandet av tankesmedjan CIERL – Commité international d´étude pour le rénouveau du libéralisme. Och en renovering av liberalismen var ju vad de var ute efter.

I The Good Society framlade Lippmann specifikt behovet just av en “rekonstruktion av liberalismen” i samma anda som Rüstow och de andra nyliberalerna. Lippmann kritiserade “laissez-faire-villfarelsen” som stipulerade att ”marknader på något sätt organiserar sig själva, eller att de i alla fall är så goda de kan vara”. Han kritiserade John Stuart Mill som en röst för detta 1800-talstänk med följande citat plockat ur den engelska liberalens skriverier: ”laissez-faire, kort sagt, bör vara allmän praxis: alla avvikelser, såvida de inte det är nödvändiga av någon stor godhet, är av säker ondo”.

Lippmann förhöll sig lika kritisk som Rüstow till sin samtids strömningar och konstaterade hur ”de kollektivistiska reformerna…[är] felaktiga botemedel mot verkliga missförhållanden”. Lippmann ville istället se en ”utjämning” där staten inte straffade vinst som uppkommit genom konkurrens, utan tvärtom bekämpade monopolbildning och gjorde marknaden möjligast effektiv. Istället för att ge pengar till fattiga skulle staten försöka avskaffa de omständigheter som skapar fattigdom genom att investera en del av den ”nationella dividenden” i bland annat hälsovård och utbildning.

Värt att poängtera är att samma idéer anmäler sin närvaro även i Karl Poppers The Open Society and Its Enemies (Det öppna samhällets och dess fiender) från 1945, och som Popper kommenterat i en fotnot så finns det ”möjligen likheter mellan mitt ”öppna samhälle” och den term Walter Lippmann använder som titel för sin mest beundransvärda bok”.

---

Andra världskriget satte stopp för stegen som tagits under Colloque Walter Lippmann samt för CIERL:s verksamhet, och efter kriget bröts de nyliberala leden. Konflikter hade uppstått redan under det första mötet 1938. Mises, som var en gammal liberal ut i fingerspetsarna, motsatte sig Rüstows tes om att liberalism ledde till monopolisering. Enligt Mises var det istället den statliga inblandningen och protektionismen som förorsakade monopol. Rüstow åter betraktade Mises (samt hans lärling Hayek) som föråldrade och kom därmed att benämna den inriktning de förespråkade som paleo-liberalism.

Då man igen samlades 1947 i Mont Pèlerin på Hayeks inbjudan blev därmed skiljelinjerna tydliga. Denna gång närvarade även Milton Friedman samt Walter Eucken som också hade en central roll bland de nyliberala teoretikerna. Konflikten mellan de två lägren blev allt djupare och ledde till att Mises stormade ut från ett av mötena och högljutt anklagade den övriga för att ”vara en bunt socialister”. Mises började se nyliberalerna som interventionister eftersom marknaden enligt dess förespråkare fick agera fritt endast så länge den agerar på ett sätt som myndigheterna uppfattade som ”rätt”. I slutändan skulle Mises och Hayek slå in på den linjen som idag kallas “klassisk liberalism” eller “libertarianism”.

Närvarande under mötet 1947 var också ekonomen Ludwig Erhard som gjorde den nyliberala filosofin känd i Tyskland. Erhard var näringsminister 1949-1963 då det tyska Wirtschaftswunder (det tyska ekonomiska undret) ägde rum, och lät den nyliberala filosofin inspirera det som kom att kallas Soziale Marktwirtschaft (social marknadsekonomi). Begreppet hade myntats av Alfred Müller-Armack som också var en medlem i Mont Pèlerin sällskapet och populariserades av CDU inför deras kampanj i riksdagsvalet 1949.

Så småningom var det den “sociala marknadsekonomin” som kom att leva vidare i det allmänna medvetandet, men även ett annat begrepp myntades: ordoliberalismus. Begreppet fick sitt namn efter tidskriften Ordo (från latinets “ordning”) som grundats av nyliberalerna 1948, och kom att användas närmast synonymt med “nyliberalism” just i bemärkelsen “ordnad liberalism” (av Mieses kallad “ordo-interventionism”). I grunden handlade dock ordoliberalismen just om att

en politisk instans begränsad och säkrad av lagen skall skapa ett generellt ramverk och vaka över det, medan det ekonomiska subjektet innanför ramverket får röra sig på ett fritt och ansvarsfullt sätt.

²

(I en artikel i Hufvudstadsbladet 1948 beskrevs nyliberalismen - med hänvisning till Röpke och Hayek - som “socialliberalism, ramhushållning, även kallad ‘den tredje vägen”).

De nya strömningarna i Tyskland kom att uppmärksammas av en av efterkrigstidens stora statsvetare Carl J. Friedrich då han 1955 i The American Political Science Review skrev en artikel där han med en viss nyfikenhet presenterade den “ny-liberalism” (neo-liberalism) som han såg gry i Tyskland (samt i Skandinavien, Lågländerna, Frankrike och Italien). Friedrich såg nyliberalismen som förkroppsligad i den tyska näringsministern Ludwig Erhard, och Alexander Rüstow som dess mest kompetenta representant. Dessutom uppvisande de nyliberala enligt Friedrich likheter med de “liberalt-progressiva i USA”. Han konstaterade också hur “Walter Lippmanns The Good Society är mycket högt uppskattad av hela den ny-liberala rörelsen”.

Friedrich var dock noga med att särskilja nyliberalismen från den “traditionella liberalismen” eftersom den nya varianten tagit i beaktande den kritik å ena sidan socialister och kommunister och å andra sidan konservativa och reaktionära avfyrat mot den äldre liberalismen. Därmed var den “berättigad en evaluering baserad på sina egna förtjänster”. I typisk tidsanda konstaterade Friedrich följande om ny-liberalismen:

Den bör inte förkastas bara för att liberalismen i sina äldre former är närmast förlegad.

Friedrich citerade även Franz Böhm, en av “de ledande tänkarna inom den ny-liberala rörelsen” där denne definierade nyliberalismen som “politisk demokrati i ekonomisk form”. Böhm såg nyliberalismen som riktad både mot privata och statliga försök att ta makten över marknaden - den handlade om “tävlingsinriktad ordning”, om att “koordinera fria människor”. Planering fick förekomma endast för att “skydda frihetens ordning och för att hindra typiska sociala orättvisor”.

Därmed kunde Friedrich skriva:

Nyckelslagordet är “social marknadsekonomi”…en ekonomi som utan vidare är “fri”…men som är underställd kontroll, helst i strikt rättslig form.

Friedrich såg även mycket gott i nyliberalernas försök att balansera mellan

…regerande och samhälle…social rättvisa och frihet, människan som en del av gemenskapen och som individ, förnuft och vilja.

I slutändan uppfattade Friedrich därmed nyliberalismen som en lovande kraft som kunde tillbringa Europa något nytt:

Ordo-gruppens ny-liberalism är på god väg att förstärka trenderna av återhämtning och reparation i den västeuropeiska politiken. När dess tydliga anti-kapitalism kombineras med dess lika tydliga anti-socialism tillhandahålls vi med ett fundament för ett kritiskt granskande av industrisamhällets regeringsmässiga och organisatoriska problem.

“Nyliberalismen” blir ett polemiskt begrepp

Under 1960-talet började begreppet “nyliberalism” försvinna ur den politisk-ekonomiska vokabulären både i och utanför Tyskland till förmån för ”social marknadsekonomi” eller (ordo)liberalism.

Samtidigt fick begreppet nytt liv i Sydamerika tack vare lokala marknadsliberaler som inspirerats av de tyska ekonomiska idéerna. Så kom neoliberalismus att bli neoliberalismo. Dessa nyliberaler intresserade sig främst för det efterkrigstida ekonomiska ”underverket” i Tyskland. I mitten av 1960-talet kritiserade exempelvis Enrique Chirinos Soto president Alessandris regering i Chile för dess oförmåga att få bukt med inflationen och menade att de ”borde ha infört en nyliberal ekonomisk politik identisk med Erhards i Tyskland”. Även de marxister i Sydamerika som kritiserade nyliberalismen hanterade dock begreppet på samma sätt som dess förespråkare.

Vid ingången till 1980-talet hade dock begreppet börjat urlakas och få en helt ny betydelse – nu var den inte längre moderat utan extrem. Dessutom användes den i allt högre grad av de som kritiserade den ekonomiska politiken, och förlorade sin positiva självbeskrivande funktion. Så småningom kunde självutnämnda ”liberaler” som kritiserade politisk-ekonomiska beslut och reformer understryka behovet av att differentiera sig från de ”reduktionistiska nyliberalerna” eftersom dessa uppenbarligen inte förstod sig på socialpolitik. Inte nog med detta – nyliberalerna var egentligen ”antiliberala” eftersom de ”uppoffrar den sociala välfärden” genom sina ”’ekonomin-först’ förslag”.

Med andra ord fick nyliberalismen sin moderna betydelse. På samma sätt som idag kom begreppet ”liberal” här inte att längre hänvisa till 1800-tals liberalismen vars hårda laissez-faire nyliberalerna de facto vänt sig mot. Istället blev ”liberalismen” den mjuka termen, medan ”nyliberal” blev den hårda ekonomiska politiken. Ett totalt begreppsligt ombyte ägde rum. Samtidigt gick det tyska ursprunget slutligen förlorat, medan man började lyfta fram ekonomer som Hayek och Friedman.

Orsaken till den begreppsliga omvandlingen låg i Pinochets kupp år 1973 som under 1970-talet ledde till marknadsliberala reformer i landet. Dessa leddes av ekonomer som studerat i Chicago under Milton Friedman och influerats av den österrikiska skolan. Det hjälpte inte heller att Pinochets regering kallade sin ekonomiska modell för en ”social marknadsekonomi” om än främst i propagandasyfte för att blidka sina kritiker. Marknadsliberalerna såg sig tvingade att överge ”nyliberalism” till kritikerna som nu gav begreppet en klart nedsättande och negativ betydelse. Det var denna betydelse som sedan togs upp i engelskan för att från och med 1990-talet användas för att kritisera eller svartmåla olika marknadsekonomiska system.

Den nya betydelsen av ”nyliberalism” populariserades i västvärlden av Noam Chomsky i Profit Over People som utkom 1999. Redan titeln hänvisar till något som i all väsentlighet inte är nyliberalism i dess egentliga mening. Istället har begreppet blivit helt polemiskt. Redan i introduktionen skriver Robert W. McChesney att “nyliberalism” innebär

en politik och processer genom vilka en handfull privata intressen tillåts kontrollera så mycket som möjligt av det sociala livet i syfte att maximera deras personliga vinst.

Det vill säga motsatsen till vad nyliberalism är, och en sammanfattning av den laissez-faire attityd nyliberalerna motsatte sig. I boken finns givetvis ingen omnämning om Rüstow, Erhard, ordoliberalism eller social marknadsekonomi. Lippmann omnämns, men i en helt annan kontext (nämligen gällande opinionsbildning), vilket pekar på bokens allmänna nivå.

McChesney associerar istället nyliberalismen med Thatcher, Reagan och den “nyliberala gurun Milton Friedman”, och menar att den under de senaste två decennierna varit den “dominanta globala politiska och ekonomiska trenden”. Enligt McChesney är nyliberalismen “capitalism with the gloves off”, trots att handskar, hjälm och munskydd var det nyliberalerna uttryckligen efterlyste.

Chomsky ger oss följande definition:

Det nyliberala Washington consensus är en samling marknadsorienterade principer utformade av den amerikanska staten och de internationella finansinstitutionerna som denna i stort sett dominerar.

Att “Washington consensus” inte existerade som begrepp förrän 1990 verkar inte vara något problem här.

Den som kanske trasslat till begreppet “nyliberalism” mest är David Harvey med sin bok från 2005 titulerad A Brief History of Neoliberalism. Liksom i fallet med Chomsky saknas alla de personer och begrepp som har med nyliberalismens att göra. Istället får vi mera dikt:

Det första experimentet med nyliberal statsformation…ägde rum i Chile efter Pinochets kupp.

Häpnadsväckande nog gräver Harvey ner sig ännu mera då han uttryckligen återger uppbyggandet av sociala marknadsekonomier i Europa efter andra världskriget, men menar att nyliberalismen var en attack mot detta system. Han ger följande snurriga förklaring:

Denna form av politisk-ekonomiska organisation kallas numera vanligtvis “inbäddad liberalism” för att signalera hur marknadsprocesser och företagsaktivitet omgärdades med ett nät av sociala och politiska begränsningar och en reglering som ibland inskränkte på men i andra fall visade vägen i ekonomisk och industriell strategi. Statsledd planering och i vissa fall statsägo av viktiga sektorer var inte ovanligt. Det nyliberala projektet går ut på att lösgöra kapitalet från dessa begränsningar.

Harveys idé om “inbäddad liberalism” (tagen från Karl Polanyi) verkar vara så gott som synonym med nyliberalism, medan nyliberalismen görs till någon laissez-faire komplott.

Slutligen ger Harvey en lösning som givetvis också de facto är intet annat än det nyliberalerna själva eftersträvade:

vissa tidigare [nyliberala] entusiaster (som ekonomerna Jeffrey Sachs, Joe Stiglitz och Paul Krugman) och deltagare (som George Soros) har nu blivit kritiska i den grad att de till och med förespråkar någon form av återgång till en modifierad Keynesianism eller en mera ’institutionell’ approach till lösningen på de globala problemen.

År 2007 kunde Naomi Klein redan skriva följande om Milton Friedmans ”amerikanska anhängare”:

I större delen av världen går deras ortodoxi under namnet ”nyliberalism”, men det är också vanligt att tala om ”frihandel” eller helt enkelt ”globalisering”.

Klein har enligt egen utsago (olyckligt nog) lånat en hel del av sin ”nyliberalism” från David Harvey. Kleins nyliberalism är synonym med katastrofkapitalism, chockterapi, anhängare av fria marknader, klassiska ekonomer, laissez-faire, konservatism, ”Reaganomics”, Chicagoskolan, nykonservatism samt med andra mera egenskaper som ”girighet”, ”brutalitet” och ”laglöshet”. Detta alltså om den renoverande liberalismen.

I en intervju 2016 i Jacobin menar Harvey att nyliberalismen var

ett politiskt projekt som genomfördes av företagsvärldens kapitalistklass eftersom de kände sig starkt hotade både politiskt och ekonomiskt mot slutet av 1960-talet och in på 1970-talet. De var desperata att starta ett politiskt projekt som skulle tygla arbetarrörelsens makt.

En fiktion av nåde som endast överträffas av George Monibot då denne skrupellöst hävdar att ”nyliberalismen” förorsakat

den finansiella härdsmältan 2007-8, offshoring av förmögenhet och makt…en sakta kollaps av allmänhälsa och utbildning, återuppstånden barnfattigdom, en epidemi av ensamhet, ekosystemens kollaps och Donald Trumps uppgång.

En tuff lista som dessutom i mycket återspeglar de skrupler nyliberalerna hade med liberalismen.

Hos oss har bland annat Nya Argus under senaste år bjudit på många godtyckliga definitioner. År 2012 skrevs följande under den tragikomiska rubriken “Att vara finlandssvensk i en nyliberal värld”:

Själv har jag upplevt de senaste åren som hemska. En ideologisk förändring från socialliberalism till nyliberalism har pågått i decennier.

Det vill säga två synonymer görs till motpoler.

En kommentar från 2016:

När arbetarnas organisering mot 1800-talets extrema exploatering i fabrikerna blivit för stark backade den [kapitalismen] ett steg och accepterade för en tid en viss begränsning – socialdemokrati (”välfärdsstaten”). För att sedan, i en ny teknologisk och politisk verklighet, från och med 1970–80-talen raskt erövra tillbaka det förlorade territoriet (gammalliberalism, även kallad ”nyliberalism” eller thatcherism).

Här är inte nyliberalismen en reaktion mot eller renovering av “gammalliberalismen”, utan identisk med den, och dessutom med “thatcherismen”.

Två år senare heter det att:

Den gamla högerns nyliberalism skapar jordmånen för den nya högerns populism.

Detta för att regeringen för en politik som “ökar klassskillnaderna och därför, indirekt, gynnar Halla-Aho”.

Även coronapandemin dras in i det konceptuella nystanet. I Ny Tid beskriver en skribent nämligen coronaprotesterna som ”extrem nyliberalism” eftersom

begränsningsmotståndet [är] rotat i en extrem nyliberal individualism som helt enkelt inte kan acceptera att det finns gemensamma problem som kräver gemensamma lösningar. Begränsningarna uppfattas som fullständigt illegitima, eftersom jag borde få göra vad jag vill

Skribenten vill skifta kraften bakom coronaprotesterna från samhällsfiende 1a (”högerextremismen”) till samhällsfiende 1b (”nyliberalismen”) eftersom en koppling mellan högerextremism och individualistiska frihetsprotester är svår att försvara i det långa loppet. Följaktligen handlar det hela om den ”nyliberala individcentrerade frihetsuppfattningen” och ett ”motstånd mot klimatåtgärder, omfördelningspolitik och progressiva kamper i allmänhet”.

Så vad kunde vi säga om detta mångsidiga begrepp?

“Nyliberalismen” plockas upp av kritikerna i Chile på 1970-talet som ett redan helt urvattnat begrepp, släpas igenom Thatchers Storbritannien och Reagans USA upp till 9/11 och Bush-erans politik. Efter detta fick den stå som syndabock för finanskrisen varefter den görs till en allmän makt som skapade populismen och Trump samt leder klimatförändring och ojämlikhet. När nyliberalismen inte installerar sydamerikanska diktatorer eller begår krigsbrott i Irak sprider den sig i väst och gör att barn inte får mat, folk inte vill ha vaccin och sedan går och röstar fel. Det vill säga. I bästa fall är den en modern djävulsfigur och diffus kapitalism, i värsta fall en cynisk historieförfalskning och konspirationsteori. Men den har också en mera konkret historisk-psykologisk funktion.

“Nyliberalismen” som historisk-psykologisk hanteringsmetod

Det är uppenbart att nyliberalismen idag attackeras på samma sätt som liberalismen attackerades under mellankrigstiden av nyliberalerna. Men medan nyliberalerna åtminstone kunde identifiera sin fiende i en verkligen existerande liberalism, är dagens idé om “nyliberalism” en etikett påklistrad en tom burk. Så varför dras vi med detta förvirrade “narrativ”?

Idén om den skurkaktiga nyliberalismen är de facto endast ytterligare en omformulering av vänsterns illamående inför sin egen irrelevans. Denna irrelevans blev uppenbar redan under 1920-talet då Frankfurtskolan ställde marxismen på ända och började göra diverse kvasi-freudianska analyser om varför revolutionen inte ankommit. Nu försöker man tillbakavisa det faktum att det var den amerikanska kapitalismen och inte socialismen som förverkligade drömmen om materiellt överflöd, global humanism och demokratisk välfärd. Den amerikanska demokratiska kapitalismens uppenbara och totala segertåg måste på något vis hanteras.

Den uppdiktade innebörd man gett nyliberalismen är helt enkelt en omskrivning av historien som skett både ideologiskt-impulsivt och som ett försök att (åter igen) beskylla “kapitalismen” för det upprivna tillstånd västvärlden befinner sig i.

Som Herbert Marcuse konstaterade 1977:

Vad som skett är en storskalig integrering av vad man kunde uppskatta vara majoriteten av befolkningen i det existerande kapitalistiska systemet. Åtminstone har den organiserade arbetarklassen inte längre ingenting annat än sina kedjor att förlora, utan betydligt mycket mera.

Och vad är det de inte vill förlora? Ja, löner, arbetshälsovård, semesterresor, arbetsförmåner, rabatter, avdrag, telefoner, kläder, bilar och aktieportföljer. I korthet den välfärd och de möjligheter kapitalismen möjliggjort. Och då lederna ömmar efter allt kontorsarbete kan de traska över till hälsostationen för skattefinansierad fysioterapi. I det av den nyliberala thatcherismen sargade Storbritannien finansierar staten till och med så kallade könskorrigerande operationer för tonåringar. Detta absurt utstuderade välstånds- och biståndssamhälle marknadsförs dock som en rövarekonomi som “inte fungerar för alla”, och som uppkommit för att “högern” inte ville upprätthålla 90-prosentiga skattesatser och full sysselsättning.

“Nyliberalismen” blir här endast en retorisk klubba som används för att bortförklara den efterkrigstida keynsiansk-socialistiska ekonomins partiella uppluckring, genom att peka på en kapitalistisk konspiration som lett oss in i någon form av påstådd nyviktoriansk socioekonomisk verklighet där det relativt fattiga prekariatet måste köpa sina iphones från Swappie. Så hoppas man att dessa skall gå ihop med frilansjournalisterna och…göra någonting. Någonting som skall stoppa “nyliberalismens” angrepp mot välfärd, demokrati, jämlikhet etc. etc.

Men välfärden, socialstaten, institutionerna, byråkratin och de statliga monopolen står dock kvar eftersom ingen någonsin hade för avsikt att välta dem. Andelen av BNP som går till att driva välfärdsstaten har endast ökat och de olika institutionernas och staternas försök att ingripa i allt från rökning till hatretorik samt muta väljare med olika stöd och bidrag skvallrar inte om någon ”marknadsfundamentalism” eller nattväktarstat. Utan om en social marknadsekonomi driven av en progressiv kulturpolitik.

Detta är (som vi sett ovan) även faktum i den påstådda brittiska nyliberala dystopin. Under 1980-talet fick 2/3 av britterna ännu efter sex år av thatcherism sin inkomst från staten i form av löner, pensioner och stöd. Antalet personer som sysslade med bankreglering i landet ökade från 80 år 1979 till 3500 år 2011. I Storbritannien har de sociala utgifterna som en andel av BNP stigit från 15,6 procent 1980 till 20,6 år 2019. För USA är respektive siffror 12,9 och 18,7, för Finland 17,8 och 29,1 samt för Tyskland 21,8 och 25,9. Siffror som både paleoliberaler och de ursprungliga nyliberalerna skulle ha uppfattat som fundamentalt icke-godtagbara, och som vittnar om avancerade och svällande socialstater.

De som ännu tror att vår ljumma sociala marknadsekonomi är något annat än det den är behöver endast se på hur verkliga anhängare av laissez-faire förhåller sig till nyliberalismen. Ryan McMaken på Mises Institute har poängterat hur vänsterakademiker som Naomi Klein ibland får rätt i misstag. Som då de opponerar sig mot frihandelsavtal. Skillnaden är att de opponerar sig mot dem av fel orsaker. Klein ser avtal som TPP som ett försök att underställa allting marknaden och därmed som ”nyliberalismens” seger då McMaken vidhåller hur de de facto handlar om att underställa marknader överstatliga regelverk, och därmed om nyliberalismens seger.

De som stöder laissez-faire, framför McMaken, måste därmed opponera sig både mot den ”anti-kapitalistiska, anti-nyliberalistiska vänstern” och mot ”nyliberalerna på IMF och världens centralbanker [som] fortsätter att manipulera den globala ekonomin genom monetär politik, undsätta favoriserade kumpaner på storföretag, och stöda en korporativ politik överlag”.

Vill man förstå hur nyliberalismen placerar sig mellan liberalismen och socialismen är det bara att se på hur en verklig liberal en gång i tiden stack in kritiska parenteser i ett uttag ur ett socialistiskt program (Bastiat om Blanc, 1850):

I vår plan bör staten endast anta lagar om arbete (inget annat?) genom vilka den industriella utvecklingen kan och måste fortskrida i fullkomlig frihet. Staten bara placerar samhället på ett sluttande plan (är det allt?). Därefter slirar samhället ner längs denna plan genom tingens bara kraft, samt genom den etablerade mekanismens naturliga funktioner.

Det är detta ”sluttande plan” Bastiat inte kunde godta – idén om en mekanism som endast guidar marknaden i rätt riktning. Något som 1850 var socialism, 1950 nyliberalism och 2022 marknadsfundamentalism.

Den så kallade brytningen mellan den keynsianska och nyliberala staten är därmed begreppsligt och strukturellt sett minimal, och inte den tonsättande händelsen för 1900-talets senare del. “Nyliberalismen” i sin nuvarande polemiska form är ett 90-talshopkok som används som synonym för kapitalism, höger och marknadsfundamentalism som inte finns. I praktiken blir den applicerbar på allt och alla som motsätter sig den efterkrigstida socialistiska ekonomin och progressiv maktpolitik.

Maktexpansion förutsätter begreppens urlakning

I Stakeholder Capitalism: A Global Economy that Works for Progress, People and Planet utgiven 2021 skriver WEF:s grundare Klaus Schwab hur nyliberalismens business-inriktade “dogmatiska trossatser bevisats vara falska”, och att

…varken den nyliberala ideologin eller den socialistiska fungerar väl i det nuvarande tidevarvet.

Innan detta beskriver Schwab Tysklands Wirtschaftswunder och “de lysande trettio åren i väst” (1945-1975) som en storhetstid trots att denna tid (speciellt i Tyskland) karakteriserades uttryckligen av ny- eller ordoliberal politik.

Schwab återger samma omöjliga genealogi som vi sett tidigare, och efterlyser en Stakeholder Capitalism som skall hala in den uppenbarligen otyglade “nyliberalismen” och underställa den olika gröna, kulturradikala och dirigistiska regleringar och principer. Här ligger orsaken till att man försöker identifiera samhällsproblemen i en “nyliberal” marknadsfundamentalism och “själviskhet”: då kan man kräva allt mera förvaltarsamhälle. Och som vi sett är det precis det man gör - “nyliberalismen” kan inte sköta klimatet eller coronapandemin, förverkliga jämlikheten eller hindra populisternas framfart. För detta behövs utökad central kontroll. Därmed blir det också “nyliberalism”, “extremism” eller “högerpopulism” att försvara friheter och kritisera kollektiviseringen av samhället.

Vår tids teknokratiska omstartsprogram och nydaningsplaner kommer att innebära att den sociala marknadsekonomin slutligen övergår i en social korporatism och allt mera teknisk administration av samhället där skillnaden mellan stat, universitet, institutioner, företag och ideella organisationer smälter samman. Saker skall ske enligt “gemensamma värderingar” och “social och ekologisk rättvisa”. Ironiskt nog är det “reformisterna” efterlyser en slags progressiv turbo-nyliberalism där den gamla nyliberalismen spelar fienden till höger i utstakandet av en ny “tredje väg”. Ramverket dras åt och spelarna ställs mot väggen medan deras etiskt-politiska läggning utvärderas. Vi går i ökande grad mot det den grekiska filosofen Panagiotis Kondylis kallat “etisk dirigism”, och hit når man inte utan att intala både sig själv och alla andra om att det rådande förvaltarsamhället är ett kargt laissez-faire landskap.

Konceptet “nyliberalism” bör därmed, med undantag för de som talar om en ekonomisk tredje väg eller socialliberalism, förpassas till historien eftersom det endast tjänar olika machiavelliska ambitioner samt möjliggör ohistoriska genealogier och kritiker. Ja detta är dess centrala funktion idag.

1. Alla översättningar är författarens.

2. Rudolf Walther, Economic Liberalism.