Ett fiktivt ursprung

Historiemissbruket i regeringskritiken

Inlägget utgör ett svar på Oula Silvennoinens essä i Vasabladet. Texten är ett längre komplement till min debattartikel i Hufvudstadsbladet där nedanstående kritik inte fick fullt utrymme.

Skottlossningen mot den nya regeringen har varit intensiv under sommarmånaderna: den är blåsvart, fascistisk och högerextrem. Nyligen anslöt sig historikern Oula Silvennoinen till ”kritikerna” då han gav Sannfinländarna ett oheligt ursprung djupt i historiens mörkaste underkjolar och förklarade regeringen ett hot mot republikens existens.

Meningen med denna rafflande retorik – det råder klar inflation på ”1930-talet” – är förhållandevis enkel att greppa. Dels handlar det om att få sina politiska fiender på fallrepet och ersätta dem med sina vänner. Mera oroväckande är att det tycks råda idéer om att dessa beskrivningar är riktiga. Silvennoinens ursprungsberättelse når dock så fantastiska vidder att den måste rättas till.

De som nu sitter i regeringen utgör enligt Silvennoinen nämligen inga andra än arvtagarna till ”de svarta” – det mörkklädda prästerskap som under franska revolutionen ville återinföra absolutismen. De lade grunden för den antiliberala ”kontraupplysningen” som Silvennoinen (givetvis) spårar genom fascismen till den nuvarande finska regeringen.

Plausibelt som detta låter dras Silvennoinens resonemang med allvarliga problem. Problematiken bottnar i hans tanke om att vår politiska terminologi har sitt ursprung i franska revolutionen. Detta stämmer givetvis gällande själva orden ”vänster” och ”höger”, men inte deras innebörd eftersom den sociala verkligheten, samhällsklasserna och de ideologiska konstruktionerna kastas om totalt sedan 1789. Silvennoinen låter dock historien kollapsa i ett kontextlöst vakuum varpå han godtyckligt kan foga ihop fenomen och idéer som inte har något med varandra att göra. Därmed uppstår snygga motsatspar som upplysning-kontraupplysning och liberalism-illiberalism, samt en historisk liberaliseringsprocess som motsvarar författarens egna partipolitiska preferenser.

Den odödliga liberalismen och dess fiender

Låt om oss börja med liberalismen eftersom Silvennoinen hävdar att det “svarta” arvet vid slutet av 1800-talet utarbetats till den ytterhögerideologi som vår regering håller som ledband. Denna ideologi innefattade uppenbarligen en idé om att franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap gått för långt och därmed bör motarbetas. Detta påstående skulle kräva att Silvennoinen redde ut vad dessa begrepp betydde under 1800-talets andra hälft samt vad det innebar att de gått för långt - vilket han inte gör.

Om vi istället åtar oss bestämmandet av liberalismens substansinnehåll under 1800-talets slut kunde vi skissa fram en princip där konstitutionalism, parlamentarism, tryckfrihet, en fri ekonomi och (begränsad) rösträtt ligger centralt. Kanske en definition Silvennoinen kunde leva med. “Frihet” och “broderskap” kan vara svåra att fastslå som ledande begrepp ett sekel efter franska revolutionen, men “jämlikhet” är mera politiskt och lätt att fastställa även i en finsk kontext.

Nedan ett citat ut det liberala partiets program från 1880 där det framgår att jämlikhet och demokrati för dem betyder en sak: likhet inför lagen. De förklarar vidare att:

vi förkasta det demagogiska yrkandet på en krass, abstrakt jemlikhet, inför hvilken den olikhet i begåfning, uppfostran, bildning, förmögenhet och inflytande, som enligt naturens lagar och alla nationers erfarenhet städse förekommit, borde utplånas och alla menniskor neddragas till den lägsta nivå, de sociala skiftningarne förete.

Inget av våra nuvarande partier omfattar tanken om att all statlig utjämning av naturlig ojämlikhet är av ondo, vilket enligt dagens syn gör det liberala partiet till ultrasuperhöger - och vår politiska kompass till en plan liggandes helt till vänster om det. Vidare är det givetvis ovan nämnda ”krassa jämlikhet” i dess mest extrema form som Silvennoinen försvarar och därmed genast hamnar på fel sida om det liberala arvet.

Detta är problemet med Silvennoinens tes om att ytterhögern alltid i alla tider riktat sig mot den uppenbarligen eviga ”liberala konstitutionella ordningen”: vad denna ordning innefattar och vad det innebär att opponera sig mot den betyder fundamentalt olika saker i olika tider. Vad skulle det exempelvis då innebära att under 1800-talets slut tycka att friheten, jämlikheten och broderskapet gått för långt? Säkerligen att monarken borde regera, ståndsprivilegierna återupprättas och den fria ekonomin regleras. Vad innebär det idag? Måhända ett ställningstagande mot att statsmakten skall reglera ekonomin och skapa jämlika utfall. Vilket slag av motstånd mot revolutionens ideal man än väljer står det klart att parallellerna mellan 1800-talet och vår tid är icke-existerande eller konfliktfyllda.

Det fanns givetvis ett verkligt historiskt motstånd mot liberalismen både från höger och vänster som växte under 1800-talets slut, för att efter första världskriget nå en kokpunkt. Fascisterna ville ersätta ”1789-årsidéer” med ”1914-årsidéer”, men detta betyder inte som Silvennoinen menar att ens fascismens arv ligger hos “de svarta” (utan i syndikalismen). Anti-liberalismen var inte unikt för fascismen eftersom modern statlig makt riktad mot det gamla liberala samhället helt enkelt var in – bland socialister, fascister, bolsjeviker, demokrater och andra.

Vid slutet av 1930-talet hade italienarna således lyckats modernisera sitt land genom att bygga upp Europas efter Sovjetunionen största offentliga sektor. Instituto per la Ricostruzione Industriale som grundats 1933 av den fascistiska regeringen fortsatte sin verksamhet efter andra världskriget och bidrog markant till den italienska ekonomiska boomen efter 1950- och 60-talen. Av liknande anledningar jämfördes fascismen under mellankrigstiden ofta med Roosevelts New Deal-program i USA som åter i vår tid fått ge namnet åt EU:s Green New Deal. Vilka av historiens sociala organisationsmetoder som är besläktade är inte alltid entydigt, men låt oss vid det här laget utesluta prästerskapets ambitioner under ancien régime.

Efter första världskriget riktade sig därmed inte bara fascismen, utan samtliga politiska åskådningar mot det liberala 1800-talet. De gamla liberalerna åter såg detta som frihetens död och en reaktionär sväng tillbaka till den absoluta staten. Silvennoinens odödliga ”liberaliseringsprocess” får därmed ett abrupt slut vid 1900-talets början, och denna revolt mot den liberala konstitutionella ordningen är därmed något dagens samhälle har gemensamt med fascismen eftersom ingen motrörelse ännu ägt rum.

Ett bra exempel - och fortsättning på liberalernas ovan nämnda distinktion i jämlikhetsdefinitionen - är begreppen rättsstat och socialstat som ännu vid medlet av 1900-talet ansågs stå i konflikt med varandra, då de idag utgör närmast synonymer. Därför kan regeringens ingrepp i socialstatens budgeter porträtteras som ett angrepp mot ”rättsstaten”. Detta är dock inte en liberal, utan en antiliberal analys. Enligt en liberal läsning står hela vårt samhälle i opposition till ”den liberala konstitutionella ordningen” eftersom vårt system är fött ur de politiskt-sociala krafter som under 1900-talet rev upp denna ordning.

“Kontraupplysningen” är en myt

Detta för oss till själva grundproblemet i texten, nämligen åberopandet av megabegreppet ”kontraupplysning” som i sig är en 1900-talskonstruktion som populariserades först under 1960-talet. Den har ingen samtida relevans, och existerar inte i historisk bemärkelse. Begreppet Counter-Enlightenment avvändes första gången 1908 av den amerikanska teologen Charles Gray Shaw på ett sätt som galant illustrerar problemet med att skapa ohistoriska ursprungsberättelser: Shaw porträtterade nämligen attacken mot upplysningen som orkestrerad av bland annat Hume och Voltaire.

Vidare belyser detta problemet med hela Silvennoinens konceptualisering av det han uppfattar vara ”upplysningen”, nämligen att ”upplysningstankarna” enligt dagens måttstock är ultrahögerextrema. Här finns inga kategoriska avståndstaganden från religion, kungamakt eller nationalism – tvärtom. Rousseau – demokratins fader – ansåg exempelvis att den som inte respekterade den samhälleliga socialiseringen bör avrättas. Rättshistorikern Knud Haakonssen har med rätta karakteriserat upplysningsfilosofin som liggandes betydligt närmare tidigare traditionell och hierarkisk socialetik än senare liberalt rättstänkande.

Samma problematik gör att Silvennoinens tes om att ”liberaliseringen pågått i över 200 år” och att ytterhögern som opposition till detta avser ”de svartas antilibera arv från franska revolutionen” måste ses som totalt påhitt. Med dramatiska penseldrag och godtyckliga nedslag i historien skapas en historiskt omöjlig genealogi till våra dagars identitetspolitiska ideologi. Som om borgarståndets uppror mot absolutismen på något sett ledde till den tredje vänsterns indentitetspolitik. Som om ställningstaganden för absolutismen har något med motstånd mot invandring att göra. Det finns inga kontaktytor här överhuvudtaget.

Man behöver inte ens göra sig mödan att gå tillbaka till 1780-talet eller ens 1930-talet för att hitta “ursprunget” till ”sannfinländsk” retorik. Det räcker med att öppna Ny Tid från 1997 för att hitta två texter där en ”gammal vänsteranhängare” skriver under analysen om att multikulturalismen utgör ett hot mot ”folkhemmet” och ”folkgemenskapen” (Ny Tid Nr 44 1997). De vänsterprogressivas långåriga ledarfigur Barack Obama opponerade sig så sent som 2008 mot samkönade äktenskap. Var han då arvtagare till ”de svarta”? När blev han i så fall frikänd? Sannfinländarnas Sebastian Tykkynen å andra sidan sällskapar med en afrikansk man, vilket många upplysta liberaler ännu under 1900-talets andra hälft hade avfärdat som depraverat. Utgjorde de en del av extremhögern? Hur kan Silvennoinen förklara det faktum att 2020-talets ”extremhöger” helt tydligt är mera ”upplyst” än socialliberalerna från 20 år tillbaka? Silvennoinen hänvisar vidare till tvisten om abort i USA och konstaterar att ”på samma sätt som kontraupplysningen i upplysningstankarnas skugga i tiderna hålls det antiliberala projektet vid liv”. Hur många upplysta liberaler under 1700- och 1800-talet skulle ha talat för abort? Jag vidhåller att de flesta här gladeligen anslutit sig till detta mytomspunna ”antiliberala projekt”.

Problemet är entydigt. Det går helt enkelt inte att plocka in historiska figurer och dessas principer i dagens miljö eftersom de hängav sig åt helt andra problem än vi har idag. Ingen under 1700-talet hade förstått sig på idén om massinvandring eller multikulturalism – allra minst de ”upplysta”. Den nya franska republiken byggde uttryckligen på det franska folkets suveränitet i det att de var födda i Frankrike, och det var i denna kontext hela idén om universella rättigheter stöptes. Thomas Paines idé om ”människans rättigheter” handlade likaså om just Englands och Frankrikes rättigheter som suveräna folk. Tanken om att England inte skulle bestå av engelsmän och Frankrike sakna fransmän skulle ha tett sig absurd för dem (men inte för dagens identitetspolitiker). Även i efterkrigstidens strider mot kolonialväldena var det denna nationsbaserade rättsidé som var dominerande. Teorierna om multikulturalism och identitetspolitik uppdiktades under 1970-talet, och har helt enkelt ingenting med något liberalt arv att göra, på samma sätt som kritik av dem inte har något med 1700-talets prästerskap att göra.

Faktum är att den “nativism” Silvennoinen tillskriver Sannfinländarna utgjorde en grundsten i det liberala samhället ända fram till 1970-talet då multikulturalismen som ideologi introducerades (1990-talet för Finlands del). Här finns inget ”svart” ursprung. De facto har kyrkans, monarkismens och adelns förespråkare alltid förhållit sig avogt inställda till demokratiskt-nationalistiska folkbegrepp ända in på 1900-talet. Traditionalisten Julius Evola avfärdade den moderna nationalismen som en ”artificiell” och ”plebejisk” prototyp grundad i den franska revolutionen. Av samma orsak ratade han fascismen.

1900-talets illiberala självförståelse

Som bland annat Jeremy L. Caradonna skrivit populariserades ”kontraupplysningen” under kalla kriget för att (bort)förklara fascismen och hantera sovjetkommunismen. Då den ”liberala demokratin” stakades fram efter andra världskriget gavs den ett stort förflutet av författare som Walter Lippmann, Karl Popper och senare Francis Fukuyama. Popper hittade ”det öppna samhället” redan i antikens Grekland medan Fukuyama såg 1990-talets politiska kultur som en lösning på själva människans behov av erkännande. Samtidigt skrevs en historia även för den liberala demokratins antites – den illiberala kontraupplysta traditionen. Funktionen är simpel: de som opponerar sig mot oss är fascister och en del av en mörk kraft som försökt fälla den tradition som fortgått i århundraden och kulminerat i den liberala demokratin. Nu när den socialdemokratiska staten måste läggas på sundare finanser mobiliseras myten som aldrig förr. Exempelvis skrev Janne Wass nyligen om hur justeringarna i socialbidragen är en människofientlig lära med rötter i 1500-talets England! Om något visar detta hur långt från marxismen den nuvarande vänstern befinner sig.

Det är från första början absurt att påstå att vår ”blåsvarta” regering hotar republiken genom att gå åt kärnan i den fascistiska ideologin: det statsledda samhället och den ideologiska likriktningen av institutioner. Det påvisar endast det faktum att man idag med “höger” menar liberalism och med “liberalism” menar stat, och ännu inte kommit över 1900-talet. Riikka Purras tal mot socialismen som hon höll under Sannfinländarnas partikongress är nog det närmaste vi kommit liberalism sedan 1950-talet. Enligt dagens måttstock ligger dock partiet fortfarande redigt till vänster om liberalismen som den existerade fram till mellankrigstiden. Partiets ”nationalkonservatism” åter upplevs som radikal på grund av de förskjutningar som skett under 2010-talet, men också på grund av att de explicit säger det som gemene socialdemokrat tog för givet ännu för några årtionden sedan: att den nationella suveräniteten och finska kulturella värderingarna inte kan tummas på.

Försöker man baserat på en strukturell analys definiera Sannfinländarna som ytterhöger kommer man därmed snabbt till insikten om att vårt samhälle överlag enligt ett historiskt synsätt inte alls är liberalt organiserat utan tvärtom auktoritetsorienterat i det att det styrs att en stor stark stat som har en skarp kontroll över den sociala, ekonomiska och moraliska ordningen. I denna kontext blir Sannfinländarnas roll som ytterhöger åter satt i fråga eftersom de helt klart kritiserar denna statligt-sociala ordning.  

Inget parti i dagens politiska system står för diktatur, absolut monarki eller prästvälde, och alla hänvisningar till dessa måste alltid ses som politiskt spel. Istället bör man förstå att liberalism inte har något med värderingar att göra, utan med vilka instrument man är villig att använda för att implementera sina värderingar, eller i vilken grad man alls ser det som berättigat att implementera sina värderingar i samhället. Att skapa odödliga frihetsprocesser som bara råkar överensstämma med ens självutnämnda bättre värderingar är inte historieskrivning, utan polemik.

Detta betyder inte att de som likt Silvennoinen fäktar för dagens ”liberalism” (och därmed mot det liberala arvet) behöver överge sin tro eftersom de trots allt kan vidhålla att den enligt deras åsikt handlar om upplysning och frihet. Men att rent empiriskt-historiskt försöka koppla den till 1700-talets filosofer eller 1800-talets konstitutionella leder alltid till, ja, kontraupplysning.