Det finns inga borgerliga partier i Finland
Det finns inga borgerliga partier i Finland
Vem är den bästa förvaltaren av den socialdemokratiska staten?
Denna gång en artikel som publicerats i Vasabladet.
Valet är över. Nu sitter man och spänner över om det skall blir en borgerlig eller blåröd regering. I Svenskfinland har detta fått en extra dimension eftersom SFP:s politiska linje har ifrågasatts i relation till partiets svajande vilja att ingå samarbete med Sannfinländarna. Redan i februari skrev Anna-Maja Henriksson krönika om den växande ”värdedimensionen” i politiken och hur SFP är ett ”liberalt borgerligt” parti, vilket försvårar samarbetet.
Av pur vana och bekvämlighet beskrivs visserligen partier som SFP och Samlingspartiet som ”borgerliga”, och någon skiljelinje måste väl fortfarande dras mellan dem och vänstern. Den aktuella värdedebatten indikerar dock att en behändig etikett håller på att förväxlas med en idé om att ovan nämnda partier idémässigt seriöst ger uttryck för liberalism och borgerliga ideal. Debatten avspeglar förvirringen kring begreppen betydelse, och leder i värsta fall till en tanke om att vi nu står inför valet mellan en ”blåsvart” och ”liberal” regering.
I grunden handlar förvirringen om hur de politiska begreppen ”liberal” och borgerlig” totalt urgröpts. Det verkliga liberalt-borgerliga samhället slogs ut redan för länge sedan. Först av mellankrigstidens socialdemokrater och socialister, sedan av den nya vänstern som från och med 1960-talet slut systematisk underminerade den borgerliga tanken om stat, nation, familj, kultur, estetik och bildning.
I och med denna process har våra ”borgerliga” partier ersatt det som brukade kallas borgerlig demokrati med den socialistiska varianten där man till det äldre begreppet fogar en idé om att samhället bör ”demokratiseras”, och där de mest triviala saker kan göras till ett ”hot mot demokratin”. Detta innebär inte att parlamentarismen skulle stå hotad, utan att den utjämnande demokratiläran tillfälligt inte förverkligas. Den väsentliga skillnaden är att den traditionella borgerliga idén handlade om en mekanism, medan den nu rådande tanken handlar om en nivellerande samhällsideologi som skall genomsyra hela samhället.
Starkt kopplat till detta är tanken om jämlikheten, som i det borgerliga samhället handlar om allas likhet inför lagen, inte om att garantera jämlika utfall. Enligt en borgerlig åskådning har Finland sedan länge varit jämlikt, men detta verkar inte vara fallet då man lyssnar på våra ”liberalt borgerliga”. I stället får man höra om vikten av ett ständigt fortgående och långt ifrån avslutat ”jämlikhetsarbete”.
Kanske det mesta fatala handlar ändå om en oförmåga att förstå den fundamentala skillnaden mellan liberalism och socialism. Hela liberalismens idé handlade om att individens frihet och rätt bäst garanteras av ett samhälle som är strukturellt liberalt, medan socialismen tvärtom hävdar att dessa förverkligas genom statlig politik och ”demokratisk” styrning.
Idag har dock begreppet ”liberalism” i stället fått en amerikansk betydelse i bemärkelsen vänsterprogressivism. Exempelvis skrev The Guardian nyligen om en ny studie som visar att Storbritannien är ett av världens ”liberalaste” länder för att britterna uppfattar skilsmässa, abort, eutanasi, självmord och tillfälligt sex som berättigade. Ett ”liberalt arv” som är fullständigt förankrat i 1970-talet, och lika väl kunde gälla under full statssocialism.
Sedan det liberal-borgerliga fallet har i stället ett politiskt ”spektrum” som heter socialdemokrati byggts upp där högern värnar om dess materiella bas, och vänstern om dess ideologiska överbyggnad. Ett farsartat tillstånd som möjliggjorts av en förvrängd idé om att marknadsekonomins blotta existens avspeglar en högerinriktning eller borgerlighet, vilket är i grunden missvisande. Socialistveteranen Kalevi Suomela skrev för ett årtionde sedan träffande hur en ”förnuftig socialism snarare främjar än motverkar marknadsekonomin” samt hur välfärdsstaten bygger på en ”omfattande acceptans av socialistiska värderingar”.
Det som går under benämningen ”liberal borgerlighet” kunde med fördel i stället kallas just ”förnuftig socialism”, det vill säga ett fäktande mot alla borgerliga ideal för socialistiska värderingar. Exempelvis har Samlingspartiet – vår stora borgerliga kraft – sedan länge övergett idealen om hem, religion och fosterland. I stället lockar partiet väljare genom att framföra att man är bättre än vänstern på att förvalta den socialdemokratiska staten. Och vad har vi fått höra av de ”borgerliga” partierna under valrörelsen om inte just detta: endast vi kan rädda välfärdsstaten!
Ändå har man genast efter valet fått läsa de mest förvirrade beskrivningar av regeringsbildningen. I och med valresultatet skrev statsvetaren Åsa von Schoultz att valet står mellan en ”konservativ högerregering” och ”en liberalt betonad regering” där alltså ”konservatismen” står för en välfärdsstat på sunda statsfinanser och det ”liberala” står för en blå-röd-grön välfärdsstat.
En genuint liberal eller borgerlig regering skulle ju i stort sett nedmontera välfärdsstaten, medan den nu möjligen kommande ”borgerliga” regeringen ämnar rädda den. Därmed når en sådan regering inte fram ens till benämningen ”liberal” för att inte tala om ”höger” eller ”konservativ”. Att man får läsa om högerkonservativa och blåsvarta framtider då en regering till vänster om liberalismen står för dörren pekar på den totala ideologiska rundgång som råder i den socialdemokratiska staten.
Detta för oss tillbaka till konflikten mellan SFP och Sannfinländarna där SFP:s rödgröna ”Strömsöborgerlighet” som först ledde till avvärjningsnederlaget nu även gör att partiet står i valet och kvalet gällande regeringsbildningen.
Värderingskollisionen mellan SFP och Sannfinländarna handlar främst om immigration, klimatpolitik och EU. I dessa frågor handlar Sannfinländarnas politik om att bevara den nationella sammanhållningen och det västerländska tankesättet i kombination med ett motstånd mot överstatlig industriplanering och det Riikka Purra kallat ”klimatsocialism”. Huruvida man skriver under dessa teser är en sak för sig, men de ligger betydligt närmare både liberalism och borgerlighet än något våra traditionellt ”borgerliga” partier lagt fram. Ändå är det just dessa frågor våra ”liberalt borgerliga” inte kan tumma på.
Realiteten är att Sannfinländarna under senare år i allt högre grad utvecklats från ett folkligt-agrart parti i riktning mot ett nationellt-borgerligt parti. Paradoxalt nog är det just därför partier som SFP gällande ”värden” har svårt att agera samarbetspartner. Här har nämligen Sannfinländarna, om än med viss klumpighet, åter lyft fram frågor om nation, kultur och bildning som är igenkännbart icke-vänsterinriktade och därmed tydligt besläktade med den borgerliga åskådning som varit frånvarande i decennier. Framträdandet av värdedimensionen i politiken handlar just om att det socialdemokratiska värdemonopolet för första gången utmanas. Eftersom våra gamla ”borgerliga” partier hållit sig med en socialdemokratisk världssyn ser de Sannfinländarnas retorik som frånstötande. Detta pekar dock inte på att Sannfinländarna skulle vara ”högerkonservativa”, utan på att partier som SFP är socialdemokratiska.
SFP och andra partier har givetvis all rätt att vägra samarbete med Sannfinländarna, och beträffande språkfrågan finns här en problematik. Men att inte ingå i en regering med Sannfinländarna på grund av ”värdefrågor” som bottnar sig i varken liberalism eller borgerlighet, utan i socialdemokrati är oseriöst – eller avslöjande.
Det fundamentala problemet handlar förstås om att koncept som ”borgerlighet” och ”liberalism” saknar all relevans i dagens värld. Men i ett samhälle som glider allt längre in i kulturextremism och dirigism är det klart att de som opponerar sig mot denna utveckling och talar för individ, nationens suveränitet och västerlandets traditioner har betydligt större rätt att beslagta den liberala borgerligheten som epitet än de som kastar sig huvudstupa in i det socialdemokratiska konsensusgapet.